Abraham och Abdullah


Jag har varit i Israel.
En gång.
Jag och M.

Då träffade jag en arab och en arab.
Skriver inte ”två araber” för de var så olika.

För att vara riktigt tydlig så måste jag tillägga att jag träffade många araber, judar, svenskar, engelsmän, amerikaner på samma resa men det jag vill berätta om handlar om dessa två: Abraham och Abdullah.

Det första man slås av när man kom till Israel är att landet är litet, till ytan. Det tog bara några dagar att ta sig runt. Vi färdades i lugnt tempo under några få dagar och ändå var vi i typ alla ändar. Öken, dött hav och grönskande trädgårdar, klippor och dalar, fattigt och välbärgat.

Besökte en kibbutz nära gränsen mot fienden. Riktigt nära. Gränsen brukar ligga där.
När vi stod på taket kunde vi se över gränsen, ca 50 meter bort.
På vår sida hade de krattat gången invid taggtrådsförsedda stängsel. Såg snyggt ut. Förstod sedan att anledningen till krattandet var att det skulle vara enkelt att se om någon fiende kommit över på fel sida.
Då var det inte lika snyggt längre.
På andra sidan kunde vi se beväpnade soldater sitta och kisa i solen. Visste man inte att det var soldater hade man kunnat tro att det var scouter på utflykt.

Märklig upplevelse för mig som annars bara ser sånt på nyheterna. Det var på riktigt.
Värdarna berättade i förbifarten att det ibland kunde ramla ner missiler på kibbutzen då den låg så nära gränsen och att när det hänt, orsakat dödsfall.
Man kom på sig själv med att snurra med huvudet på krökt hals, beredd att ducka.

Några dagar in i resplanerna tillbringade vi tid i Jerusalems handelskvarter och efter att vi fått se getter utan kropp, som jag förstod, utan att förstå språket, jag förväntades köpa och laga till en måltid av så, gick jag snabbt vidare och hamnade på ett café.

Där träffade jag arab nummer ett.
Hans namn var Abraham. Hade lärt mig att han var arab eftersom vi fanns i de arabiska kvarteren. Mitt intryck var att Jerusalem, ja, hela Israel fläckvis var väldigt uppdelat: Arab här, jude där, palestinier där borta, svensk överallt.

Abrahams café var trevligt. Minns inte vad som fanns på menyn men säkert te och amerikanskt kaffe (svagt). Minns inte om, och isåfall vad, det fanns att äta till.
Abraham var en man i övre medelåldern. Svår att säga. Rätt rynkig, mager, bestämd och solbränd. Han gav ett segt intryck i meningen: honom vill jag inte brottas med.
På väggen fanns en karta med Palestina i fokus.
Jag tänkte först ”undrar varför inte Israel finns med på kartan…”
Strax efteråt kom samma fråga ut ur min mun på engelska och landade på en känslig fläck i Abrahams liv.

Han tog ett steg framåt och jag blev helt säker på att nu får jag en fet smäll.
Den charm jag ärvt från far och mor räddade mig. Jag skojade till på det enda språk vi båda två talade men ingen av oss behärskar och det fick honom att stanna till mitt i steget och förberedelsen till högersving.
Istället förklarade han tydligt och rätt så pedagogiskt om för mig att Israel inte finns. Eftersom jag redan klivit över gränsen och det återstod rätt mycket av resan så tog ställde jag inga följdfrågor. Det var inte läge (jag blev skiträdd).
Istället nickade och hummade jag för att visa att jag förstod. Ingenting.
Jo, jag förstod att vi såg lite olika på saken. Och för honom var det dödligt allvar. Bokstavligt talat.

Senare under resan var vi i Betlehem.
Ett riktigt äventyr, fast det förstod vi inte förrän vi kom tillbaka.
Vi var hembjudan till Arab nr två: Abdullah.
Fick möta hans fru, äta i hans kök, på hans terass. Mycket mat. God mat. Den godaste i Israel.
Abdullah visade vägen till ett relativt nytt, blått hus i flera våningar. Han förklarade att det byggts för att ta hand om handikappade barn. Väl inne fick vi hälsa på flera av barnen, se vad de pysslade med och höra de mest tårdrypande historier om hur barn göms undan för att handikapp är skamligt.

Huset hade placerats just på den tomten av säkerhetsskäl. I det här fallet betydde säkerhetsskäl att det var åtminstone 200 meter till platsen som missilerna slog ner. Missilerna vad avsedda för palestinier, avsändare var israeler. Vi befann oss mitt i ett krig. Vi var där en solig dag utan bomber och granater men det kunde snabbt förbytas i död och ännu fler handikappade. Overkligt.

När man talade med Abdullah om konflikten (”finns” Israel) så förnekade han inte den men han hade en mycket större ödmjukhet. Han verkade t o m älska sina fiender, på nåt vis.
Det verkade inte vara så lätt att göra det men han tyckte det var värt ansträngningen.

Kanske var det just det som gjorde honom annorlunda arab, eller så var han bara annorlunda som person i jämförelse med Abraham (du minns – han i caféet!).

Abdullah själv var förbjuden att besöka Jerusalem då han ansågs vara en fiende. Han reste ofta och mycket runt omkring i världen för att delta i alla möjliga arrangemang som deltagare och ibland talare. Eftersom han sågs som en säkerhetsrisk fick han ta sig ut i världen via Jordanien. Knölig omväg.
Hemma i Betlehem var han poppis förstod man. En del ville att han skulle bli borgmästare.
Tror han skulle passa till det. Kanske blev han det.
Känslan jag fick när jag träffade honom var att jag ville höra mer, veta mer om hur han hanterade allt det där svåra. Jag minns att jag ville krama honom innan vi åkte.
Minns inte om jag gjorde det.
Minns att jag hade en klump i halsen när vi åkte därifrån senare samma dag.
Avundsjuk.

Annonser

One response to “Abraham och Abdullah

  1. Den resan var den mest spännande jag gjort, Mac!
    Kommer aldrig att glömma den. De starka intryck allt gjorde på mig.
    Fantastiskt!
    Sam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s