Ett samtal på julafton

20111226-124629.jpg

Jag och M var med och ordnade ”En riktig julafton” för sjunde året i rad.

I år vid ett tillfälle, när det var dags för julgröt, satte jag mig vid ett par jag aldrig mött förut.
Det var en stol ledig vid deras bord.
De presenterade sig som R och W.
Bor mellan Jönköping och Vetlanda.
De hade trott att deras julafton skulle tillbringas ”ensamma” men hade fått inbjudan att vara med på Kungsporten av några vänner. Vännerna är stamgäster på Kungsportens ”En riktig Julafton”.
Precis som de allra flesta jag möter på julafton är dom bara på Kungsporten den enda dagen på året.

Vi presenterades oss för varandra och sedan tog min nyfikenhet över och jag började ställa frågor om vilka dom var. Blev överraskad. Man blir ofta det när man ställer den frågan.
Den finns så många historier, så många fantastiska människor. Jag hade hamnat vid två – eller tusen.

Förstod att mörkret och vädret var den faktor som bestämde hur länge de planerade att stanna den här eftermiddagen/kvällen. Förklaringen var att de frontalkrockat för tre år sedan. En isfläck skickade deras bil rakt in i mötande bil och sedan med en studs 50 meter rakt ut i skogen.
R hade suttit fastklämd i fem timmar. Hon konstaterades kliniskt död. Förlorade ett barn. På sjukhuset återvände hon till livet, typ. Massor av operationer, rehabilitering och smärtsamma perioder till trots satt hon nu och log. Pigga, klara ögon.
Just idag var hennes rullstol kvar i bilen. Hon sa, om och om igen: om jag slutar träna på att klara mig utan rullstol så blir jag sittande – och det är inte jag.

W svetsar, fixar plåt och pillar med bilar i allmänhet och veteranbilar i synnerhet.
R är snickare med renovering, totalrenovering av husvagnar som specialitet.

När jag tittade på W tänkte jag, jo, han ser ut som en händig man.
När jag tittade på R, späd kvinna, så tänkte jag att jag aldrig hade kunnat gissa att hon är snickare. Sa det till henne. Då förklarade hon att ett möte med händig man under sin barndom inspirerat henne.

(Tänkte: vem kan jag inspirera?)

Deras historia fortsatte.
Efter olyckan, mitt i rehabiliteringen, bestämde dom sig för att förverkliga en dröm.
Köpa en veteranbil. Det visade sig vara den bästa medicinen.
En skylt vid vägen ”Bil till salu” i småländska skogarna ledde till deras ögonsten.
En bil född 1960. Den hade en dokumenterat spännande historia.
Första ägaren var Peter Sellers.
Andra ägaren var en kvinna som efter lång och tuff förhandling lyckades få Sellers att frakta den i en specialbyggd container till USA.
Tredje ägaren var en anställd på Solliden, Öland.
Bilen har skjutsat både legendariska skådespelare och kungliga barn.
Serviceböckerna finns kvar. Mätaren står idag på 6700 mil.
Vilken historia.
Idag är deras bil en av tre existerande bilar som finns kvar i Sverige.
Deras är den enda i originalskick.
W berättade om en av de andra (med en illa dold fnysning):
”- De har bytt motorn till en diesel och penselmålat om bilen. Penselmålat!”

Vi satt och förfärades en stund.

Fick sedan se en bild på deras bil – det är inte den ovan men modellen är i princip samma, ganska exakt, tror jag.

Den uppmärksamhet deras bil åstadkommer är också medicin.
Orsakar många möten och samtal. Triggar båda att fortsätta sköta om den.
Vid kommande påsk visas den på Elmia.
Överallt skapar den uppmärksamhet.

Störst glädje verkar bilen ge bara genom att finnas i deras liv.
Några har försökt att köpa den. Ingen har lyckats. Oavsett summa.
Lite som: man säljer inte sina barn.

De njuter av att cruisa. I skogen eller i staden.
Mot slutet av samtalet framkom också att R är dotter till en välkänd svensk sångerska som tillbringat många, många timmar på Nalen ackompanjerad av storheter som Charlie Norman.

Efter vårt samtal kände jag mig tacksam över att få höra deras historia.
Tänkte också: vad lätt det hade varit att missa det här samtalet. Om jag valt ett eget bord, man vill ju inte tränga sig på…
Då hade jag missat allt. Och R och W hade missat att få berätta om sina liv, sin passion, sina tuffa utmaningar och allt det positiva som hänt och händer.
Att göra det är också medicin, tror jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s