Tonvalstelefon

Mac Edin - Tonfallstelefon - 2012-01-03
Du har en sån.
Tonvalstelefon, alltså.
Det är inte säkert att du vet om det men så är det ju med många saker.

Skulle jag fråga dej någonting annat som har lika självklart svar så skulle det kunna vara:
– Andas du?
Eller för att understryka hur självklart enkelt svaret på min fråga är (ska egentligen sägas på dialekt, gotländska eller vilken annan som helst):
– Bajsar björnarna i skogen?

Idag är det självklart att telefoner är tonvalstelefoner men det har inte alltid varit så. Jag kan med åldern som pant påminna om att förr i tiden var det puls som avgjorde vilket nummer man ringde. En nummerskiva (se bild) drogs runt med fingret för varje nummer i telefonnumret och varje drag gav ifrån sig rätt antal pulsar och alla drag, snurr, rotationer tillsammans bildade det kompletta telefonnumret.
Låter det länge sedan?
Det är länge sedan – säkert 30 år sedan.

Sedan kom AXE-systemet.

Familjen Axe stred för övrigt hårt för att det ska skrivas och uttalas som tre bokstäver istället för ett ord.

Det gav helt nya möjligheter.
AXE, alltså.
En del önskvärda.
En del möjligheter påverkar mig på ett mindre positivt sätt.
Det frestar mig att döpa om företeelsen till tonfallstelefon.

Idag hände det igen.
Hamnade i en växel ägd av stort företag.
Kunde varit en myndighet.
Ibland är de svåra att skilja åt.

En, ja, snarare flera olika inspelade röster gav mig flera alternativ.
Min rad blev: 1, 2, 2, 2, 1, 3
Företaget säljer datorprogram.

Efter min tu-tu-tutande-tu-tu-tande-knappning hamnade jag hos en flicka som enligt de val jag nogsamt genomfört på den inspelade röstens inrådan skulle kunna ta hand om precis den fråga jag hade.
Mellan mitt sista val och att hon lyfte luren väntade jag dessutom i kö under minst 45 takter.
”du har plats…nio i kön….scrzzzz….lalalala…truddelutt…skrapileskrap….trallalala…du har plats…åtta…”

Jag förklarade mitt ärende och hennes omedelbara respons var:
”Det där kan jag ingenting om. Jag kopplar.”

Innan jag hann protestera var jag tillbaka i kön. Ytterligare en stund med symfoni av skrap och klassiska smörballader.

Sedan svarar en kille.
Förklarade mitt ärende.
Och det är nu det händer.
Mitt tonfall ändras.
Talar högre, mer forcerat än jag annars gör. Pipigt, rent av:
”Jag har gjort allt jag kan för att hitta svaret på er hemsida men finner det inte. På flera ställen står det att jag kan installera programvaran på två datorer så länge det är mina personliga arbetsverktyg båda två – med viss begränsning. För beskrivning av begränsningen – se licensavtalet.
Hur jag än söker kan jag inte finna licensavtalet på er hemsida. Därför ringer jag er nu.”

Hans svar var snabbt, tydligt och utan darr på rösten.
– Det finns ingen begränsning, sa han.
– Det står ju så här på er hemsida: Två datorer med begränsning, sa jag.
– Ja, den begränsningen som finns är att det går bara att installera den på två datorer, sa han.

Jag blev tyst. Trycket i huvudet ökade och jag tänkte:
Andas in genom näsan och ut genom munnen, andas in genom…

– Jaha, sa jag. Är det ingen annan begränsning än den begränsning som definieras som en begränsning i början på meningen, sa jag.
– Näe, så är det, sa han.

Insåg att mitt tonfall började likna en mezzosopran, så jag tackade och avslutade trots allt värdigt, samtalet på min tonfallstelefon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s