Jag är inte riktigt sjuk

Mac Edin - Jag är inte riktigt sjuk

Jag är inte riktigt frisk heller.
Skillnaden bestäms av något – vad vet jag inte.

För ett par veckor sedan träffade jag en förälder med ett autistiskt barn.
Dagarna efter träffade jag en man som förlorat en arm i skördetröska.

Är dom friska?

Mannen med armen är helt övertygad om att han ska få tillbaka sin arm.
Är det riktigt friskt?
Han kanske lider av ”Jag är en krabba”-syndromet. En sjukdom som tar fasta på att krabbkroppen låter en ny klo växa ut om krabban blir amputerad av t ex en gädda.
Eller så har han bara en stark tro på att den Gud han tror på ska göra ett under.
Så långt jag begriper så är det just det senare han tagit fasta på.
I övrigt verkar han må som de flesta andra. Kanske något bättre, faktiskt.
I veckan berättade han att han ägnat dagen åt att spika.
Det verkar väl som en ganska vanlig aktivitet tills man kommer på att det inte kan vara helt lätt med bara en arm. Eftersom jag är tillräckligt orädd (ibland ohälsosamt, på gränsen till sjukt orädd) kunde jag inte låta bli att undra hur det går till.
– Vem håller spiken?
Han svarade att man får ta det i två steg. Först trycka till spiken så den fastnar, sedan ta tag i hammaren – sikta och slå hårt, rakt och bestämt.

Aha.

Barnet med autism har jag inte träffat men blev ändå så nyfiken att jag beställde hem en bok skriven av en mamma till en autistisk son.
Det räcker inte med kärlek, skriven av Jenny Lexhed.

Kände igen mig
I både mamman och sonen.
Känner igen mig i mannen med en arm också – om man inte kan göra som man brukar får man göra på nåt annat sätt.
När det gäller barnet så fastnade jag i beskrivningen mamman ger av det man anser att barnet saknar. Och hur barnet hanterar avsaknaden.
Autism ger namnet åt den åkomma som kännetecknas av svårigheter rörande:
– helhetsförståelse/detaljseende
– socialt samspel/kommunikation
– planering/organisationsförmåga
– fantasi/föreställningsförmåga
– minne/begåvning och beteende/känslor

Det man ska tänka på, tänka noga på, är att svårigheterna beskrivs av oss som inte är autister.
Hur personer med autism beskriver det vet man inte mycket om – det ligger i sakens natur.
De kommunicerar ju inte påstår man – åtminstone inte på det sätt vi andra tycker att de borde. Sanningen är nog snarare att de meddelar sig på språk som inte många förstår.
Det Jenny skriver i boken ger mig känslan att avskärmingen, tystheten, det inåtvända istället kan bero på uppgivenhet.
Alltså: efter att man försökt under en tid utan att bli förstådd så ger man upp.

Det jag nu skriver ska egentligen sägas – och då på Kalmaritiska, mitt modersmål.
Jag var på besök i Stockholm. Hade glömt delar av min necessär hemma i Kalmar, bl a min kam. Så jag gick in på en servicebutik. Gick ett par varv, hittade inte det jag sökte så jag gick fram till kassan och frågade ”Ha(r) ni inga kamma(r)
(I Kalmar används inte bokstaven R på ett fullt lika framträdande sätt som i stora delar av övriga världen).
Flickan bakom kassan skakade på huvudet alla tre gångerna jag upprepade frågan. Skakningarna berodde inte på att hon svarade ”Nej, vi har inte kammar”. Skakningen berodde på att hon inte alls förstod vad jag sa att jag sökte.
Efter alla mina försök att göra mig förstådd lämnade jag butiken med rufsigt hår och tillbringade resten av dagarna i Stockholm med denna bonniga frisyr.
Detta är inte autism, jag vet, det är dialekt.
Dialekt är ingen sjukdom – men den kan ibland promenera på en del människors nerver (som en nysvensk uttryckte det).
När jag hörde om autism blev jag påmind om kam-historien.

Man kommunicerar på det sätt man kan – och om responsen uteblir ger man upp.

En annan sak jag läste i den här boken var att några menar att anledningen till att autister inte kommunicerar (återigen: att de inte kommunicerar har vi som ”kan” kommunicera bestämt att de inte gör) kan vara att de tror att alla redan vet vad de tänker och känner. Och att de därför tycker det är helt onödigt att kommunicera – alla vet ju redan.
Men hallå – så gör ju alla då och då. Ändå förstår vi inte problemet. Inte jag heller – när nån annan bär sig åt så. Bara när jag själv gör det.

En sista sak jag måste få berätta är att autister verkligen kan lära sig fler språk än sina egna. Det finns många exempel på personer som lärt sig ”språken” de flesta av oss använder. De språk de flesta av oss talar; med munnen, ögonen och resten av kroppen.
De som lyckats med det har själva varit, och omgivits av, tålmodiga, modiga, människor som förstått att det finns fler rätta sätt än mitt sätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s