Behöver inte veta

20120720-161128.jpg

Utan att veta vad epidral är för något, ber jag.
Ber att den som just nu är drabbad av smärta och förlamning ska bli frisk och få ägna sig åt sitt nyfödda barn. Min bild av rättvisa säger att om man burit ett barn i nio månader och sedan med stor ansträngning fött fram det – då har man liksom förtjänat lite lugn och ro. Inför det som kommer nu. Det har bara börjat.

I det här sammanhanget har jag förstått att lugn och ro är lika med att sova de korta timmar barnet sover. Att alltid (hela tiden, överallt) vara beredd med mat, omsorg, värme och kärlek i tid och övertid. Det innebär att under kommande decennier ta ansvar för att den här nya lilla människan får mat, kläder, beskydd och omvårdnad. Allt detta – en dans på slak lina. Omsorg, kärlek, uppmärksamhet utan att överbeskydda och skämma bort på osunt sätt.
(de sistnämnda är det som mor- och farföräldrar har som ansvar och rättighet)

Detta är min bild av rättvisa: Att nyblivna föräldrarna ska ha kraft och allt det mod som krävs nu. Därför är bönen så självklar.
Kvinnan som också är dotter, fru, mamma, syster, vän och kollega, granne, chaufför, nynnare, köande i mataffären, skattebetalare, med på Facebook, är inte ensam om den situation hon just nu befinner sig i, men ändå är det som händer just nu helt unikt.
Att det finns de som har det värre är ingen tröst och verkligen inte någon anledning att inte be.
Passar istället på att be även för de som har det värre. Och är tacksam för allt som inte drabbar.

Min tro är att just att hon är unik – och det är det jag hänger upp min bön på.
Det finns planer som är lika unika för henne som hon själv är. Och för barnet. Och för de som finns runt omkring.

Hallå!
Barnet behöver sin mor. Det lilla jag vet om män säger mig att mannen behöver sin fru.
Han är säkert stark. Rent fysiskt har han ju inte vänt ut och in på sig själv efter nio månaders bärande på två riktigt tunga matkassar, typ. Men det är klart – halv utan henne.

Därför ber jag högsta instans om ett svar. Rätt svar.
Någon sa att man alltid får svar på bön, något av dessa tre:
1. Ja.
X. Inte än.
2. Nej, jag har något bättre i tankarna.

”Ettan” känns enklast att hantera.
”Kryss” uppfattar vi gärna som ett nej med efterföljande punkt.
”Tvåan” verkar vi ofta vilja korta ner till ett nej med efterföljande punkt. För att vi ska kunna hantera det.

Känns tryggt att få överlämna både smärta och förlamning till den som skapat den lilla sköra människan som nu väntar på svar.
Han har lovat att alltid vara med, aldrig överge, aldrig lämna.

Så omslut henne på alla sidor.
Hela kroppen, inspirera vårdpersonalen, lindra oro, gör din grej. Det där ingen annan kan.
Amen.
Och tack för svar.
1
X
2

Annonser

2 responses to “Behöver inte veta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s