En av de första sakerna jag ska göra när jag kommer till himlen är att söka upp; Avdelningen för nedfallna fåglar.
Beskrivningen jag läst är väldigt kort. Texten är fin på nåt vis och det är först när man tänker efter som man förstår att det som beskrivs är omöjligt att förstå:
Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.
Jag erkänner
Jag har dödat många fåglar. Inte med avsikt. Inte alla gånger iallafall.
Andra gånger har jag skjutit luftgevär på dom. Tyckte det var kul, helt enkelt, och lite spännande. Jag var liten då, typ 10+. Då kan man göra sånt och erkänna att det är kul.
Så här i efterhand kan jag tycka att det var dumt gjort. Mogen nu.
När man blir mogen dödar man fåglar på andra sätt. Minns särskilt ett tillfälle. Ute och körde bil. Boom! Fågeln studsade mot vindrutan. Mjuk, flexibel kropp, tydligen. Hastigheten var strax under hundra och kraften sköt fågeln rakt upp i luften och strax efter kunde jag se den, i en bana lika rakt ner, som den studsat rakt upp, landa på vägen bakom bilen.
Någon undrar kanske om jag saktade ner, ordnade en liten minnesstund och plockade en bukett färska blommor under tiden som jag nynnade på ”med mycket möda och stort besvär”?
Näe, jag log och sa säkert ”häftigt”. Blev kanske 10 år igen.
Förlåt.
Hur
När man inte bara läser om företeelsen jag kallar Avdelningen för nedfallna fåglar utan också funderar på vad den betyder så räcker inte tanken till. Jag har försökt.
Försöker se ett stort kontrollrum framför mig med många (riktigt många) typ TV-skärmar de flesta visar utemiljöer, några få visar innemiljöer då de bevakar tama fåglar i bur och sådana som av misstag flugit in i människohus. Rätt som det är ropar någon av de som bevakar skärmarna till:
– ”Där, örnen Gottfrid har landat. För gott.”
Strax efter:
– ”En mes, kan bekräfta att det är Ingrid, är nu på väg ner rätt ner i backen från 50 meters höjd vid buskaget vid Violvägen 8. Död innan nedslag.”
Andra vid tangentbord eller himla-ipads, eller nåt, antecknar flitigt och sammanställer personliga mappar för varje liten flygande varelse som nyss lämnat jordelivet.
Inte hur
Ju mer jag tänker på avdelningen så klarar inte min hjärna ens av att tänka tanken ”hur funkar den avdelningen”. Själv har jag knappt sett en handfull fåglar falla till marken – och då är luftkuleoffren inräknade. Det måste ju trots allt vara så att alla fåglar faller till marken. Förr eller senare. Och det är alltså någon som håller koll på dom. Varenda en.
Nu är det lätt att fastna där
Ja, lätt att fastna där i det märkliga kring hur logistiken och allt det praktiska funkar på just den avdelningen. Tänk istället på att det bara är en avdelning. Det ryms många avdelningar i himlen. Alla fokuserar på omsorg. Det är inte en dopad version av statistiska centralbyrån. Det handlar om att någon följer varje steg du tar, av den enkla anledningen att någon bryr sig mer om dig än du själv. Någon som ser framåt, bakåt, nu.
Så: var inte rädd.
Istället: vinka in i kameran.
Mac Edin 