Mennischa

Mac Edin - Mennischa

Du lever till 110%.
Iallafall om man ska utgå från medellivslängden i Sverige.
Att du sedan kommer från Island spelar ingen roll. Det var länge sedan du kom hit.
Dialekten, accenten har stannat – och sångerna. Som svensk kan man bara förundras över att det språket kan förstås av någon. Förvåningen upphör när man hör sångerna. Då förstår man, utan ord.

Just nu ligger du med biljetten i handen och förundras, ja, är lite otålig över att det inte finns någon uppgift om avgångstid angiven.
Du verkar inte orolig för avresan. Ser fram emot återseenden och att få gå före. Tänker dig nog att förbereda lite innan du får sällskap.
Att avgången dröjer beror alldeles säkert inte på att rummet inte är klart. Eller att sängen inte är bäddad. Förberedelserna inför din ankomst är noga planerad och för länge sedan klara.
När du kommer till ditt nya bo ligger det, strax utanför dörren, en hög med plank, några lådor med spik, schyssta handverktyg och en svirvlande snabb och skarp svarv bredvid en hyvel du inte ens kunnat drömma eller tänka kunde finnas.
När du kommer vill du troligen att det ska finnas anledning att sätta upp lite lister, några hyllor och ordna med en smart förvaring i ett eller flera hörn. Det får gärna finnas lite spill som kan återanvändas i kombination med något färdigt.

Någon frågar, vad hände, blev han sjuk?
Svaret är nog enkelt: Du har levt ett långt liv.
Visst, man kan säkert hitta nån diagnos men man kan också se åldern som enda orsak.
Naturligt. Mänskligt. Ålder är dödligt.
Om jag får leva lika länge som du hinner det bli 2050.
Jag tänker överträffa dig med tio.

Du har visserligen haft en kroppshållning som gjort att man ibland har undrat om du tänker flyga din kos. Armarna sträckta bakåt och blicken vänd en aning mot himlen.
Har aldrig frågat vad det beror på utan nöjt mig med min egen slutsats: rodd.
Jag vill minnas att du flera dagar varje vecka rodde ut på vattnet runt Kalmar. Ända till för några år sedan. Det har kanske gett dig din karatäristiska hållning men alldeles säkert och högst troligt; ett friskare och längre liv än annars.

Dina barn är olika. Både dig och varandra. Den ena ser liv och död varje arbetsdag. Den andre – det närmaste han kommer en jordfästelse vanliga dagar är väl när han jordar en kabel. Båda skyddar och räddar liv med sina jobb men på väldigt olika sätt. Nu är dom där, nära dig. Helt plötsligt lika ovana båda två. Det är ju du som ligger och väntar på avgång.
Hoppas de tar tillfället att säga det dom tänker, att du kommer ihåg att välsigna dom.
Det dröjer tills ni ses igen. Det märker inte du. Tiden tar slut. Nu är bara början.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s